Kom på mig själv igår när jag stod och lagade middag till mig och Tilde efter att jag hämtat henne på dagis, att jag är en mamma. Att jag har blivit en mamma precis som min mamma. När jag stod där och skalade potatisen så såg jag mamma framför mig :)

Och idag sitter Tilde och tittar på Bananer i pyjamas, och jag kommer ihåg hur mycket jag själv gillade det programmet. Jag menar hur bra var inte Bananer i pyjamas?

Det är läskigt hur snabbt tiden går och hur man inte kan sakta ner den på något sätt. I höstas startade jag min utbildning som är i 3 hela långa år... Eller är dom långa? När vi började pratade dom om våran praktik som vi skulle göra i termin 2 och vi skrattade för de var ju så långt fram i tiden, men dom sa ni tycker att det låter som att det är lång tid kvar men tiden kommer gå så snabbt och mycket riktigt det gjorde den. Nu är det 2 veckor kvar ca och sen är skolan slut för den här terminen. 1 år gick så snabbt..

När vi fick Tilde så sa jag att jag ville få nästa när hon var runt 2 år. Nu är hon 2,5 år så det blir inte alltid som man tänkt sig.

Att tiden går så snabbt och det skrämmer mig. Det gör mig riktigt rädd, och jag blir nervös, för om allt går som det ska är jag utbildad ssk om 2 år, och helt plötsligt känner jag mig som ett barn och funderar på vad jag har gett mig in på. MIssförstå mig rätt, jag vet att jag har valt rätt utbildning men den skrämmer mig. Ansvaret som kommer med yrket, att gör jag fel kan det komma att påverka en människas liv, förhoppningsvis positivt men det kan ju gå åt andra hållet.  Nej det skrämmer mig litegranna...