Grinchen

Varje år, när året närmar sig sitt slut så börjar jag alltid att kalla Patric för Grinchen. För Patric är inte som mig. Varje år när det närmar sig så längtar jag efter att få sätta upp julgardiner, att få ta fram adventljusstakar, julstjärnor you name it. Jag har alltid älskat julen som liten. Att få kliva upp på julaftonsmorgonen och kolla på granen som mamma och pappa hade varit vaken halva natten för att pryda. Sen ska jag inte sticka under stol med att julstrumpan är ett fantastiskt påhitt :) Vaknade alltid flera gånger per natt och hoppades på att den skulle ha kommit :) Och den här känslan är kvar. Julen är något mysigt och jag vill att Tilde ska få samma känsla som mig. Det ska vara mysigt, härliga förväntningar och en massa gott julgodis och frukt, att få längta efter att öppna julklapparna. Hemma har vi som tradition att klockan 18.00 är det dags. Kommer ihåg som om det vore igår att tiden gick så sakta. Det var ju tur att man fick ett härligt smaskigt julbord där emellan :) I år längtas jag mer än vanligt, för i år tror jag Tilde kommer vilja öppna paketen själv. Ser fram emot att höra henne säga wow eller ohhhh när hon öppnar sina paket. Så julpirret som försvann för några år är nu tillbaka, nu pirrar det på ett annat sätt. Det pirrar i min mammakropp, det pirrar ett hopp om att få ge henne lika underbara jular som jag har haft. Att få se henne och hennes kusiner tycka att det är jättespännande och att dom är ivriga :) Men som jag sa, Patric är inte som mig. Han ser inte charmen med det, han har inget pirr och han tycker inte att det är speciellt mysigt, men ibland så händer det saker. Han tänder aldrig lampor på dagtid, men idag innan han åker på jobbet tänder han våra julstjärnor som är i vardagsrummet. Och att Grinchen tänder 2 julstjärnor, det gör mig lycklig. En sån liten sak kan göra så mycket...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0