Tisdag

Veckorna går så himla snabbt nu tycker jag. Känns som om det var i förrgår som det var November och jag längtades tills Tilde skulle komma ut. Var förberedd på att gå över tiden hela 14 dagar och att jag sen skulle bli igångsatt. Så när vattnet väl gick där den sista November så fattade jag inte riktigt vad som hände :) Sitter i soffan och spelar tv-spel med älsklingen, och märker att jag antagligen kissar på mig lite (vilket jag var förberedd på att göra eftersom att min BM sa att det ofta hände, man tror att det är vattnet som går men man kissar bara på sig) Så skyndar mig upp och springer på toa, det rann ju inte bara till utan det bara sipprade. Väl på toa sitter jag och försöker kissa ordentligt men det kommer ingenting. Ställer mig upp och det rinner längs med benet. Så jag ropar till Patric - Antingen så har jag kissat på mig eller så är det vattnet som går. Patric kommer in och kollar på mig lite oförstående och med chockad blick. Sen får vi väl komma in och vi är spända, ska vi äntligen få det där barnet som man någonstans inte förstår att man ska få. Man bär på barnet i 9 månader, du växer om magen mer och mer för varje dag som går, du känner sparkar och rörelser. Du känner din bebis hicka och du ser ultraljudsbilder. Men ändå så förstår man inte. Väl inne så blev vi hemskickade igen, och får en tid till kl 12 den 1 December. För dom ville så gärna att det skulle komma igång av sig själv. På natten började förvärkarna komma, obehagligt onda men man kunde stå ut. Kl 12 är vi inne på sjukhuset igen och blir snabbt hemskickade igen. Vi ger det en natt till och annars får du komma in i morgon för igångsättning kl 8. Jaha, besvikna åker man hem, nu var man ju less på att vänta. Nu har vi väntat sen natten. Dagen går och man fördriver den så gott det går. Vi passade på att köpa med lite Max hem. Sen var det dags för att sova igen och då kommer värkarna igen. Dom gjorde mycket ondare och dom höll mig vaken. Låg då och tänkte att det här kommer vara hemskt, för man vet ju att värre kommer det bli. Så på natten sovdes det inte så mycket. Kl 8 är vi äntligen inne på sjukhuset igen (värkarna är borta som vinden) och nu vet vi att det är på gång. Äntligen ska den äntligen komma. Först tar dom ett ctg för att kolla. Det värkstimulerande droppet sätter dom inte in förren kl 10. Redan då är vi less på att vänta. Dom första 2 timmarna var lugna men sen börjar värkarna kännas, och dom blir bara jobbigare och jobbigare. Tillslut gör dom olidligt ont och då säger min barnmorska på förlossningen att hon tänker ringa efter bedövning. Det var helt ok för mig (även fast jag innan sagt att jag inte ville men att jag ändå skulle ta det som det kommer) Det dröjer kanske en halvtimme innan läkaren kommer och ger mig bedövningen. Den gjorde ont att få och det var obehagligt för det som sprakade när han satte in den. Men sen när den börjar att värka så blir jag så oerhört lättad. Det gör inte ont längre och det är en underbar känsla. Sen tog det kanske bara runt 2 och en halv timme och sen var hon här. Kände precis när hon skulle ut att det var tekniskt omöjligt att hon skulle komma ut därigenom, men det gick ju hyffsat. Var kanske inte den skönaste känslan man varit med om men...

Trots jobbigt illamående under nästan hela graviditeten och att det inte var speciellt skönt med värkar så längtar jag faktiskt till nästa. Lär väl dröja ett litet tag men :)

Oj vilket långt inlägg, fingrarna ville väl bara skriva av sig litegranna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0