Nu är den här. Slutet på 2010. Jag ser nog mest det här året som ett negativt år men samtidigt det mest positiva eftersom att jag har min älskade Tilde som jag får följa varje dag och se hur hon utvecklas och blir äldre och äldre.

När jag själv ser på mitt "negativa" år så är det ändå ingenting mot vad min syster genomgår. Hon kämpar varje dag med älskade Mellie, hon har en konstant oro att hennes dotter ska lägga av. Jag är så otroligt imponerad av henne och alla föräldrar som lever med ett barn med nått sorts handikapp. Ni är så grymt starka.

Mellie gör varje gång så man skiner upp. Hon är fruktansvärt söt (det är mina andra syskonbarn Joline och Wilda också såklart) Visst ser man att hon är "annorlunda" men det ser jag inte som någonting negativt. Men jag förstår hur jobbigt det är för Anna och Matte som får stå ut med alla dessa blickar. Blickar från oförstående människor som än idag inte verkar kunna förstå att alla människor inte föds utan sjukdomar och skador. Sen kollar ju självklart inte alla på det sättet heller men det är ju dom blickarna som gör ont och när man hör folk säga saker bakom ryggen. Jag längtar till den dagen när dom verkligen får veta vad felet är så inte diagnosen utvecklingstörd hänger med hela tiden. En diagnos så Anna och Matte vet hur deras framtid kommer se ut på ett ungefär. Så vi får veta vad Mellie kommer att kunna klara av. Det är min högsta önskan för 2011. En diagnos. Kan väl inte vara för mycket begärt eller?

Sen lycka till Emilie och Jonas som just nu väntar på lilla Kiwi. Håller tummarna att kiwi håller sig inne tills efter 12 slaget iaf.